Emmas auskultation

Jag valde att göra min auskultation på skolan där jag skall ha min VFU, mest för min egen skull men också lite för de elever som jag kommer att träffa till våren.
Jag var med i tre olika klasser, alla var i årskurs 4. Något jag direkt reagerade på var att läraren kramade alla elever innan de fick komma in i klassrummet. Detta fick mina tankar att gå igång direkt - är detta något eleverna valt eller var det läraren?

Efter detta gick läraren igenom hur gårdagen varit då hen varit sjuk. Något som jag fastnade för var lärarens sätt att få eleverna motiverade, de hade nämligen en "belöningsskål" som de kallade för något annat, och varje dag gick de igenom tre olika saker: hur arbetsron var i klassrummet, hur nivån var i matsalen och hur det var ute på rasten. Om de skött sig så fick de en kula för varje grej som var bra och när de samlat ihop X antal kulor så skulle de göra något kul tillsammans allihopa, antingen kolla en film eller leka någon gemensam lek ute på rasten tillsammans med läraren.
Det var en väldigt rolig upplevelse för mig som aldrig varit ute i skolan och jobbat förut och det är många situationer jag kommer att ta med mig till min framtid som lärare men också till min miniuppsats.

Hur hade ni försökt få barnen mer motiverade att prestera bättre? Är detta ett belöningssystem som ni känner igen från er egen skolgång?

Mathildas Auskultation

Jag valde att göra min auskultation på en skola jag tidigare har jobbat på. En skola som ligger i centrala Karlstad, med ungefär 300 elever och klasser från F-6.

Under mina tre dagar på skolan följde jag en 3e klass. Läraren började dagen som vanligt med att sätta på lugn musik, släkte ner i klassrummet och öppnade dörren till hallen. Eleverna gick in, satte sig på deras platser och tog fram en bok för att började läsa. Andra dagen funkade inte musiken. Eleverna gick in och på en gång ifrågasatt varför inte det fanns någon musik. Det var en helt annan stämning i klassen. Eleverna satte sig inte på deras platser för att läsa, utan gick runt och prata med sina klasskamraterna. Läraren bad eleverna att sätta sig och när det gjorde det hade de svårt att komma igång med läsandet. Var musiken så viktig?

Enligt behaviorismen har eleverna fått en betingade reflex till musiken. Enligt Philips kan vi se att musiken har blivit en betingad beteende. När eleverna hör musiken kopplar dem de till läsning. Med andra ord vet eleverna va det ska göra när det hör musiken. Detta bekräftas när eleverna inte hör musiken.

När jag gick runt i klassrummet för att se vad eleverna läste, kunde jag se en väldig variation på elevernas svårighetsgrad på böckerna. Vissa läser serieböcker och andra tjocka böcker med liten text. Jag fick höra av läraren att hela klassen har gjort en utflykt till biblioteket där det själva fick välja vilken bok de ville läsa.  

Pragmatismen innebär enligt Säljö att skolan måste bygga på att knyta an till elevens erfarenheter. Därför får eleverna välja böcker efter tidigare kunskaper och vilken svårighetsgrad som passar dem bäst.

Kan ni koppla detta till det Kognitiva eller det Sociokulturella perspektivet? Vad är medieringen här?

Nya perspektiv - Idas auskultation

Jag gjorde min auskultation på den skolan där jag tidigare har jobbat, med den lärare som jag under ett läsår har haft som nära kollega. Det kändes tryggt att gå in i klassrummet med elever jag kände till, även fast de nu är ett år äldre och har bytt till ett nytt klassrum i en ny byggnad. Svårigheten blev att eleverna inte insåg direkt att jag bara var där på observation, inte som resurs eller vikarie. De anpassade sig dock relativt snabbt och såg mig som en extra vuxen som var inte var lika aktiv i klassrummet som de andra.

Det var väldigt intressant att få möjligheten att observera de elever man tidigare jobbat med, utan att behöva förklara och hjälpa dem, utan istället se utifrån hur någon annan gör detta. Jag fick ett nytt perspektiv på hur min före detta kollega arbetar och hur relationen mellan lärare och elev ser ut. Med hjälp av de perspektiv vi läst om i kursen så såg jag även lärandet i stort på ett annat sätt, vilket var spännande att se hur det kan ändras på relativt kort tid.

Ett perspektiv jag kunde göra en tydlig koppling till var behaviorismen och framförallt Skinners teori om operant betingning, som Philip och Soltis skriver om i boken Perspektiv på lärande. Det var när läraren ställde en fråga och eleverna skulle räcka upp handen för att svara som jag såg detta. Vissa av eleverna räckte upp handen som de skulle, men gjorde samtidigt ljud ifrån sig för att få lärarens uppmärksamhet på det viset. De kunde till exempel ropa:

”Jag kan, jag kan, jag kan!”

Det här tar bort fördelen med att räcka upp handen istället för att bara ropa svaret rakt ut och det verkade läraren medveten om. De elever som lät samtidigt som de räckte upp handen fick inte svara och fick heller ingen uppmärksamhet, utan det var de elever som var tysta och lugna när de räckte upp handen som fick svara. Genom att inte ge eleverna som låter uppmärksamhet kan det enligt behaviorismen leda till en utsläckning av det oönskade beteendet.

Har ni några idéer på vad läraren skulle kunna använda sig för istället för handuppräckning när eleverna behöver hjälp? Kanske framförallt under det pågående enskilda arbetet eller i grupparbeten. 

/ Ida Sandqvist 

Julias auskultation

Utan tidigare erfarenheter från lärarens perspektiv i skolan var det mycket roligt och lärorikt att äntligen få komma ut och se hur det är. Auskultationen genomfördes på en skola i centrum i en årskurs 5. Jag gick mellan två olika klasser som var väldigt lika varandra. Första intrycket av skolan var mycket positiv. Jag tyckte det var svårt att bara sitta och observera då man gärna ville hjälpa till men jag lyckades få ner några anteckningar. Båda klasserna var skötsamma och väldigt sammansvetsade. Lärarna förklarade tydligt att de jobbat mycket med grupperna för att skapa en trivsam miljö i klassrummet. Jag blev fascinerad över hur bra eleverna samarbetade med varandra. Oavsett om det var grupp- eller individuella arbeten så tog de mycket hjälp av varandra innan de frågade läraren. Jag fick känslan av att eleverna kände sig trygga med varandra och det märktes att lärarna gjort ett bra jobb med att få samman klasserna.

De två lärarna som jag gick med fokuserade mycket på att förstärka beteenden. Jag såg mycket ur det behavioristiska perspektivet genom uppmuntran och belöning när de gjort något bra för att uppnå ett önskat beteende. Lärarna uppmuntrade elevernas fokus och bra arbete med belöning. Ett exempel var när eleverna under en lektion jobbade flitigt varav läraren berömde deras fokus och engagemang. Innan de skulle gå på rast kom önskemål om att fortsätta med det arbetet efter rasten också. Enligt schemat skulle de ha ett annat ämne efter rasten men läraren tyckte att de varit så duktiga och hade bra ”flow” så de fick fortsätta med arbetet efter rasten också. Detta visade eleverna att om de är skötsamma och jobbar bra kan de få möjlighet att fortsätta med det roliga och känna sig delaktiga i planeringen. För att fånga elevernas uppmärksamhet under lektionerna använde sig lärarna av olika knep. En variant var att läraren klappade i händerna i en viss takt varav eleverna svarade med en fortsättning. De visste direkt vad läraren förväntade sig av klappandet. Lärarna använde sig också av nedräkning för att få lugn och ro. När hen räknat ner från fem skulle alla vara på sin plats och vara tysta.

I Lärande skola bildning skriver Roger Säljö att betingning innebär att vid förstärkning av ett beteende genom belöning skapar ett önskvärt beteende hos individen. Detta kan man se på de olika metoderna lärarna använde i klassrummet.

Skulle du kunna använda dig av några av de metoderna?

Auskultation, en reflektion

Intryck från auskultation

Efter auskultation på en mindre skola, åk F-6 går det att konstatera att många saker händer i en intensiv miljö där alla dessa händelser och intryck påverkar. Eleverna upplevdes under de dagar jag var där som en sammanhållen grupp. Trotts de utåtagerande tendenser som ibland uppstod, var gruppen och relationen till deras lärare positiv, fylld av tålamod som utstrålade en stabil trygghet i skolans miljö.

Skolan hade en känsla av frihet under ansvar vilket innebar i praktiken att eleverna under undervisningstillfällen fick själva vara med och bestämma i vilken ordning uppgifterna skulle göras i form av så kallade menyer. På menyn (alla elever har var sin) stod det olika uppgifter. Alla uppgifter ska genomföras, ordningen får eleverna välja själva. Många av de arbeten som eleverna skulle genomföra bestod av att parvis hjälpas åt. I matte utfördes olika övningar, spel och uppgifter som de utför i par eller enskilt beroende på uppgift.  I svenska läser exempelvis eleverna tillsammans i par varpå de svarar på frågor om texten de läst. Denna form av lärande kallas för kooperativt lärande som har börjat få större och större genomslag ute i skolor. På facebook finns det ex. två stora grupper som via facebooks plattform delar med sig av sina erfarenheter och övningar lärare gjort i sina klasser.

I Piagets perspektiv kan detta vara ett sätt att lära eftersom det tillåter eleverna att utforska och pröva sig fram. Eleverna jag studerade utformas i utifrån Piagets perspektiv i sitt konkreta operationella stadium där de nu utvecklar systematiskt och logiskt tänkande. 

Ett annat sätt att se det, är att via Vygotzkys ögon analysera samspelet där barnen lär via utvecklandet av metakognition där läraren även i sin till synes stillsamma roll låter barnen arbeta samtidigt som denna ändå vägleder dem genom proximal utveckling.

Kan det finnas fler sätt att analysera kooperativt lärande tror ni? 

- Så, vad har du lärt dig idag?

Att återkoppling är en viktig del för att eleverna ska lära sig och prestera menar James Nottingham i Utmanande undervisning i klassrummet. Han nämner där ett flertal framstående forskare som delar uppfattningen att det till och med är en av de största faktorerna som påverkar.
   Både under min auskultation och efter den tid jag vikarierat i skolan så är min uppfattning att det under lektionstid inte är speciellt prioriterat med vare sig återkoppling eller reflektion. Min erfarenhet är att då det hinns med handlar det mer om vad man har presterat, inte reflektion över vad man lärt eller vad man kan förbättra. Istället för att läraren avslutar lektionen med ”bra jobbat idag” bör det utvecklas till vad som kan förbättras och stämma av med eleverna om eventuella svårigheter och vad de tyckte varit bra samt vad de lärt sig.
   Att sätta tydliga lärandemål och ha en bra dialog med eleverna för att se till att hela klassen förstått hela innebörden av lektionerna tror jag är viktigt. En problematik jag sett är exempelvis när en lärare har haft en genomgång, sedan frågar om klassen förstått uppgiften, varpå en del av klassen svarar ”ja” och läraren accepterar detta svar som att det innefattar hela klassen. Här handlar det mer om en monolog från läraren än en dialog mellan lärare och elever, vilket innebär att en stor del av klassen faktiskt inte förstått vad som sagts, detta i sin tur leder ofta till att läraren får gå runt till eleverna i klassrummet och förklara en gång till, när alla eleverna väl förstått så har stor del av lektionstiden gått åt. 

   Roger Säljö skriver i Lärande Skola Bildning om Lev Vygotskij som menar att kommunikation mellan människor skapar avancerat tänkande. Därför tror jag att det är viktigt att lärare hittar en bättre balans mellan information och dialog samt avsätter tid till reflektion då detta enligt forskare är en så stor del av själva lärandet. Om jag frågar mina egna barn som går i årskurs ett respektive tre vad de lärt sig i skolan under dagen så får jag ofta svaret; ”jag minns inte”. 
-Vad har ni för erfarenheter och tankar kring reflektion och återkoppling?