Skolan ska enligt FN:s Barnkonventionen och Salamancadeklarationen se till varje barns bästa och rätt till utbildning oavsett bakgrund.
Olaussons film om Indiens skolvardag skildrar hur barns olika uppväxtförhållanden påverkar utbildningens kvalitet, skillnaderna mellan skolorna är enorma, här blir föräldrarnas ekonomiska möjligheter avgörande. Trots Barnkonventionen och skolplikt lever många barn i utanförskap och fattigdom. Sverige har en gratis, nioårig obligatorisk skola som ska vara likvärdig för alla.
Josefin adopterades från Indien till Sverige vid fyra års ålder. Hon går nu i årskurs fem, är driven i skolan med mycket kompisar runt sig och en lärare som ger utmaningar. Ibland tänker hon tillbaka på sina första levnadsår i Indiens slumområde, där hon tidigt placerades på barnhem.
Efter en nyhetssändning kommer tankarna tillbaka, hon funderar på hur hennes liv skulle sett ut om hon inte flyttat till Sverige. “Skulle jag gått på en av de 5000 skolor som fått stänga igen på grund av de giftiga avgaserna?” “Hur hade mitt klassrum sett ut?” “Vad hade jag lärt mig i skolan?”
Josefins föräldrar uppmärksammade hennes funderingar och nyfikenhet kring sitt ursprung och tar upp det under ett utvecklingssamtal. Hennes lärare väljer att jobba med Indien i samhällskunskap. Eleverna får ta reda på fakta om landet, se på filmer, ta del av kulturen på olika sätt och samtala kring detta vilket ledde till att klassen fick kunskap om ett annat land samtidigt de fick en större förståelse för Josefins situation.
I Morgan Allings självbiografi berättar han om sin svåra uppväxt, vändpunkten kom när han hamnade hos en fosterpappa som vågade ställa krav. Alling och Josefin visar båda exempel på den sociala ”klassresa” barn kan göra tack vare vuxnas engagemang och trygghet. Höga målsättningar för alla elever, förståelse för kulturer emellan tror vi är nödvändigt för att utvecklas fullt ut och minska samhällsklyftorna, håller ni med?







